Detta var första natten på en vecka som jag har sovit så fruktansvärt dåligt. Att vakna och känna att din kropp är paralyserad, att dina fingrar är låsta och tvär svullna, du försöker röra dom, du försöker böja dom, men du lyckas inte. Det är ingen rolig känsla, ingen rolig verklighet!
Så nu är jag helt slut. Ligger/sitter i soffan och kollar på nyhetsmorgon. Väntar på att klockan ska gå så jag kan ta på mig skorna och promenera bort till frisören. Äntligen, 7 månader sedan sist, så ska bli så himla skönt!!!

Dessa spänningar i rygg, axlar och nacke får snart mitt huvud att explodera... Märks att inte bara sjukdomar kan ge smärta, värk och spänningar. Utan även stress och oro Antagligen så börjar saker lätta då flytten är över och då smyger allt fram. Tiden att känna gör saker bara värre. Ibland är vi dock tvungna att stanna upp för att känna och bara vara i nuet. Imorgon är det en lång dag innehållande tunga möten. Tyvärr så är vi ju alla tvugna att gå denna tid tillmötes, hoppas dock på att det är många år till dess.

Då jag känner att jag verkligen börjat sakna att få skriva av mig, så tänkte jag nu starta en ny blogg. En blogg som skapats för min egna skull och inte av någon annan anledning!
Varje dag är en kamp för mig. En kamp mot obeskrivliga och odiagnotiserade symtom. En kamp mot smärta, trötthet, vården och min egna vilja att bli frisk.
Denna dagen startades med en promenad tillsammans med kollegorna. Var otroligt vackert men i efterhand känns det dumdristigt. Kroppen protesterar och hjärnan går på högvarv. Vad kan jag göra för att få bättre förutsättningar? Det har gått nu nästa exakt 2år sedan det hela startade och ännu vet ingen läkare vart problemen kommer ifrån.
Lever fortfarande på hoppet och önskar att en dag nå de svar som jag så länge strävat efter att få.